?
VARFÖR har jag så svårt att öppna upp mig? VARFÖR kan jag inte tala om mina problem? vad är det som konstant hindrar mig från att berätta vad som är jobbigt för mig i mitt liv? när jag som mest egentligen behöver prata och få stöd, då sluter jag mig bara mer.
Imorgon är det tre veckor sedan Blenda avlivades. Jag har knappt sagt det till några alls. Just för att det har varit extremt jobbigt. Har inte klarat av att åka upp till pappa, för då kommer verkligheten slå mig, slå mig hårt i ansiktet.
Blenda har funnits i hela mitt liv, det var på henne som jag lärde mig rida och jag har så mkt minnen. Hon har alltid funnits där, jag kan hennes beteende utan och innan. Men nu finns hon inte där längre.. jag har varit förberedd länge men man är aldrig tillräckligt förberedd när det väl händer.
Hon blev gammal, 32 år är länge för en häst. men jag saknar henne, vill att hon ska finnas i 32 år till!
Hon var ju lika mkt del av familjen som jag.. jag har inte haft ork att åka upp till pappa helelr för att möta Monikas sorg. Hon har haft Blenda sen hon var tonåring, min smärta är obefintlig i jämförelse med hennes.
Hur kommer det säg att jag inte kunde få fram orden för tre veckor sen och berätta att Blenda avlivades? Varför skyddar jag mig på detta sättet när jag är som svagast? Det är först nu när jag själv accepterat att detta är verkligheten som jag kan berätta. Nu när jag är starkare. Egentligen borde jag fortsätta nu i denna stund att berätta vad det egentligen är som jag går och pratar med kuratorn om men jag måste förändras, jag måste klara av att säga saker ansikte mot ansikte till folk.
ta den tid du behöver så det känns rätt för dig. :)
tycker om dig therese
therese, du är bra! jag finns alltid här för dig, dag som natt. du betyder allt för mig!
Therese. du är en fin männsika. och jag hoppas att du ska må bättre än vad du gör just nu. jag finns här för dig. och när du är redo så kan du berätta vad du vill. (du va himla söt i håret idag) puss!
Therese du betyder ofantligt mycket för mig. Jag finns här vilken sekund på dygnet och när du är redo att prata så finns jag här
ååh tess! duu e såå fiiin! tycker om dig så mkt, du vet att jag finns här!
Jag har också svårt att prata om min problem,.. Det ska inte vara så att du känner dig tvungen att berätta dom, utan låt det komma när det kommer.
jag finns här, har alltid gjort och kommer alltid att göra. även fast du kanske inte känner så! jag älskar dig.
ser du hur mkt folk som bryr sig? jag täntke skriva nåt omtänksamt men kände att det inte behövde,s förhoppningsvis vet du hur jag känner.. annars får jag bli bättre på att visa
oftast är det de jobbigaste sakerna som man stänger inom sig. kanske för att det känns lättare att glömma allt för ett tag, träffa folk, försöka fungera som vanligt utan att man behöver ta tag i och diskutera jobbiga saker. det kanske inte är ett bra sätt att hantera saker men jag kan känna igen mig i det. hoppas på att få se lite mer av dig i skolan. det är alltid trevligt. hoppas saker ordnar sig för dig. (inte menat som ett spärrsvar :)
