Therese Jansson

varje dag är en repris av den föregående. är det konstigt att man tröttnar? är det konstigt att man vill ha förändring?
inget nytt händer, ingen överraskar en längre. känns som om när jag vaknar varje morgon vet jag exakt vad som kmr hända, vet exakt vad alla kmr säga. repris repris repris repris repris

på nått sätt så vill jag bara flytta härifrån. flytta till ny stad, nya människor, nya villkor, nya mönster. någonstans där det oförberedda kan hände, någonstans där allt inte är som det var dagen innan.
jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att ändra mitt liv, känns redan som man gjort allt man kan. byta kompisgäng? nejtack, dem jag har betyder mer än livet. men då är ju frågan egentligen, vilket liv? vad är mitt liv? jo, varje morgon ligger jag alldeles för länge i sängen vilket resulterar i ingen frukost, hinner knapps borsta håret, springer till bussen. kmr till skolan, är alltid en av dem första pga av att min buss är tidig. vet exakt vilken ordning allt folk kmr, först kmr den, sen den, sen den ......
sen lektion, samma personer pratar, samma personer sitter tysta, samma personer irriterar man sig över. liksom när läraren säger nått så kan jag liksom bara tänka: ja, nu kmr den och den räcka upp handen. och när någon börjar prata så kan jag liksom typ säga innan den börjar prata att den kmr prata i så och så många sekunder. och jag vet att om jag säger något speciellt så vet jag att exakt dem och dem personerna kmr ta illa upp, dem personerna kmr bli irriterade och dem och dem personerna kmr tycka jag är dum i huvudet. och jag vet att säger jag det här så kmr den personen vilja överträffa det genom något annat.
varje rast går dem och dem tillsammans, alltid samma. vid maten sitter vi alltid just där vi fönstret och varje person fyller alltid tallriken med lika mkt mat som dagen innan.

när man kmr hem så sätter man på datorn, jobbar mamma sitter man där hela dagen. jobbar inte mamma försöker man sitta så mkt som möjligt och så fort jag hör henne komma i trappan smyger jag snabbt in på mitt rum och försöker verka sysselsatt i mitt ständigt stökiga rum. mamma kmr, klagar på att jag städar för lite, pluggar för lite, måste skaffa jobb, måset börja spara till körkortet bla bla bla alltid samma saker som hon liksom har ett mkt stort behov av att påpeka.

jag klarar inte av fler repriser!