Therese Jansson

att återigen, om och om igen får känna känslan som om man är helt ensam fast man står bland folk återkommer alltid. hela mitt liv har det varit så , visas perioder mår jag bättre, vissa sämre. känslan som obetydlig, liten, glömd, fel - ja allt. jag funkar inte, jag funkar aldrig. jag är bara lite mindre trasig ibland.
jag faller, jag faller hårt. sen kravlar jag långsamt upp igen. som en trappa med 500 trappsteg. till slut kmr jag upp till toppen efter att kämpat mig ett steg i taget. men sen faller jag så lätt igen, ner för alla trappstegen samtidigt. så är jag där nere i mörkret igen, ensam och rädd och så oerhört trasig.
jag vet att jag inte kan fortsätta så här. jag mår bara sämre och sämre och det har varit så sen jag var 9-10 år. jag klarar inte av mig själv. och jag klarar det inte själv. men det finns ingen, ingen som kan hjälpa mig igen detta. jag har börjat förstå nu att jag behöver hjälp, att jag faktiskt kan hjälpa mig själv och sluta må så här var eviga år, månad och dag.
det finns nått som heter ytligt skal, det är det jag lever på. gömmer mig och lurar nästan mig själv att jag mår bättre än vad jag gör. men sen helt plötsligt kmr den där känslan och jag vet ännu en gång inte var jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. jag fastnar i min onda cirkel och bara förstör för alla omkring mig. det känns så dumt, för det är egentligen ingen som känner mig. endast mamma vet hur jag egentligen är. annars vet ingen någonting. ingen vet vad jag kämpar mot varenda dag, är det så här man ska fortsätta hela livet? ensam?
ensam mot mina röster inne i mot huvud som gör allt för att förstöra för mig?

det är inte så att jag bryter ihop, jag försöker bara få fram en liten del av det som egentligen är jag och som ni inte ser och förstår