Therese Jansson

grammatikprov idag. kände mig riktigt laddad för det och mer förberedd än på länge.
gick in och skrev det med informationen i bakhuvudet att halva konstklassen hade fått IG.
men när jag satt där kändes det ritkigt bra och jag kände att jag kunde svara på det mesta.
gick ut med en bra magkänsla och stolt över mig själv och kände att detta kanske var början
på min återhämtning från ett mörkt halvår. går in, rättar fridas prov och får sen tillbaka mitt.

IG

fan fan fan

märker sen att det inte gått särskilt bra för någon och att jag faktiskt gjorde mitt bästa
frågar matts om jag ska göra om det men han säger att det inte behövs men ska nog göra det ändå.
känner mig ändå nöjd, jag tog orken att plugga å satsa och kände motivering, något jag inte
känt på sen i ettan. så det var ett framsteg bara det.
väl hemma frågar mamma hur det gått. berättar som det var, och får helt plötsligt
utskällning. ångest i hela kroppen, ont i magen, känner mig värdelös. känner bara för att gråta.

-IG? sa hon med förakt i rösten.

tårarna pressar, jag som verkligen försöker. efter alla samtal med kuratorn, alla försök.
jag trodde hon kunde vara nöjd med mig ändå, att förstå min situation. men hon gör det inte
och jag orkar inte försöka övertala henne till att förstå. förnekelse är det, vägrar se att det
är värre än hon tror. alla förnekar, till och med jag. alla utom kuratorn, hon vet, hon ser.

fan, det blev alldeles för personligt. men jag tänker inte radera. detta är jag, detta är min bearbetning
som eva sa på psykologin, för vissa hjälper det att skriva ner problemen och på så sätt lätta på ångesten.
jag tror det hjälper