Therese Jansson

Idag orkade jag inte mera. Alla vet att bägaren har en förmåga att ibland rinna över.
Idag svämmade min över

De senaste veckorna har bestått av sömnlösa nätter som gjort mig helt utmattad. Jag kan inte finna någon ro, jag är stressad på nätterna och tänker för mycket. Ofta ifrågarsätter jag mitt beslut att ha åkt hit, till Oset långt från mitt hem och all den trygghet som finns där. "tänk att du bara är där en kort period av ditt liv" skrev mamma till mig idag. Men det är fel period, det är inte rätt, det känns inte rätt. Min morfar är döende i cancer och här sitter jag långt långt borta och inte ens vet om jag någonsin får träffa honom igen. Sådär, då var tårarna tillbaka..

Jag har vetat det några månader nu och det är så påfrestande att alltid vara livrädd för svaret när man frågar "Har du pratat med morfar? Hur mår han?". Eller när det ringer på mobilen och det är mamma, ringer hon för att meddela att det hänt nu? Eller som när jag träffade honom nu i somras och han tog av sig tröjan för att visa hur smal han blivit. Min morfar har alltid varit en stor, stark och stadig man och nu.. han är mer utmärglad och mager än de värsta fallen av svältande afrikanska barn. Jag kommer aldrig glömma smärtan jag kände i hela mig när jag såg det. Samtidigt som jag bara ville skrika och gråta ut min sorg över detta öde som drabbat denna fina människa så ville jag visa mig stark, morfar vill alltid att man ska vara stark.

Det var inte längesen mormor lämnade oss heller, ibland kan jag tillochmed glömma bort det. För det känns så orealtiskt att min mormor skulle.. dö? Hon var absolut inte rätt för det, hon hade så mycket kvar i livet och så mycket hon ville se och uppleva. Hon var för ungdomlig på sitt egna sätt och det gör så ont att förlora någon som man älskar så himla mycket.

Att vara här uppe och dagligen se lyckliga pensionärer som lever livets goda dagar, inte visste jag att det skulle vara så svårt. Dagligen påminns jag om att varken min mormor eller morfar har det så här och ingen av dem kommer någonsin vara "ute på tur"...

Det gör så ont i mig också att se min mamma, tänk att förlora sina föräldrar under en sån kort period. Jag vet aldrig hur jag ska hjälpa, vad jag ska göra. Jag står bara handfallen utan att finna de rätta orden.

Tomheten i fjällen har krypit in i min själ och allt känns bara för jobbigt. Jag vill hem, krypa ner i min säng och gömma mig under mitt täcke tills allt blir bra igen.

Denna väntan dödar mig men samtidigt vill jag att den aldrig ska ta slut, för då är det .. försent