you bring me inner peace.

Stockholm i mitt hjärta.
 
Sitter nu och äter frukost vid Bisses köksbord med tidernas utsikt över min vackra huvudstad. Fåglarna kvittrar, vinden smyger sig in genom den öppna balkongdörren, grannars slår i bildörrar, barnen springer över gatorna.
Det fyller mig med ett helt fantastiskt lugn. Enda sedan jag landa här i Stockholm fylls jag av en känsla, som jag inte kan sätta fingret på. Igår när jag satt i nästan 4 timmar ensam på Espresso House på Vasagatan tänkte jag mycket på vem man egentligen är, och om man egentligen kan svara på den frågan? 
Går det att sätta en beskrivning på en människa? Jag tvivlar. Jag kan inte säga att jag är samma person här idag i Stockholm, som jag var för två dagar sen i Kristiansand och jag kommer inte vara samma person på fredag i Halmstad. Miljö och människor påverkar dig, och drar fram olika ting från dig. Men bara för att jag känner att jag inte är samma tror jag inte det inte betyder att jag är sann mot mig själv där jag är. Kanske bara handlar det om att finna den plats i världen med de människor som drar fram det allra allra bästa inom dig och därför får dig att stanna? 
 
 

humans of new york.

Ramlade in på den mest fantastiska sidan idag, http://www.humansofnewyork.com. (går att följa på facebook, lovar var eneste dag kommer börja bättre genom att få dessa uppdateringarna i ditt nyhetsflöde) 
Varit helt paralyserad i över 1 timme. Bara läst och läst och läst och sett på alla dessa bilder, människor och liv.
Det är en man som har målet att fotografera 10 000 människor i New York. Han fotograferar dem, pratar med de och sen skriver han något utvalt under bilden. Livet är bra vackert. Människor är så oerhört inspirerande och unika! 
 
Jag sitter här med ett happy heart, ensam på ett café i Sthlm, och vill bara studera människor för alltid. 
 
"I want to be President of the United States."
"What do you think will be the hardest part about being president?"
"You have to do all your homework."
 
"My mom moved to New York, and left me in Jamaica from the age of 5 to 13. I was angry with her when I finally got here, but things are fine now." 
"Did you have any siblings?"
"A younger brother. She brought him with her."
"Why didn't she bring you too?"
"Honestly, I've never wanted to ask."
 
I asked Wendell for his photo. He said: "There's too many of you, not enough of me."
 

crazy beautiful.